Till att börja med – svaret beror på vilken idrott vi talar om. I precisionsidrotter, som exempelvis pistolskytte, behöver inte åldern bli en begränsande faktorn. Bevis? Räcker det att nämna det legendariska OS-skytten Ragnar Skanåker? I andra änden av spektrat finner vi idrotter som gymnastik. En elitgymnast runt de trettio är något närmast unikt. De flesta har slutat långt dessförinnan – även om medelåldern på elitgymnaster faktiskt ökat en del på senare år.
Och så har vi lagbollspelen som kan sägas ligga någonstans mittemellan. I penningstinna idrotter som fotboll och ishockey finns i dag ofta miljoner goda skäl att förlänga idrottskarriären med några år. Hockeyhistorien har flera kända exempel på spelare – Gordie Howe, Bobby Hull med flera – som fortsatt spela till och med efter femtio års ålder. I fotboll är pensionsåldern generellt sett lägre. När kameruanen Roger Milla firade ett mål med sin patenterade höftdans var han 42(!) år. Han är därmed den äldste spelaren någonsin som gjort mål i ett VM-slutspel. Det ansågs då – och skulle så göra även i dag – som en smått fantastisk prestation. Där någonstans tycks med andra ord det övre ålderstaket ligga för fotbollsspelare på den allra högsta nivån – vad säger Zlatan om det? Men antalet 40-åringar i landslag och Champions League är trots allt mycket lätträknade. Upp till en viss gräns kan skickliga äldre spelare kompensera en avtagande snabbhet och styrka med att förädla kvaliteter som till exempel spelförståelse.
Något som en friidrottare knappast kan göra. I sprintgrenarna handlar det helt enkelt om att komma först över mållinjen. Det finns visserligen exempel på sprintstjärnor som lyckats behålla sin position i den yppersta världseliten högt upp i åldrarna. Britten Linford Christie vann EM på 100 meter som 37-åring. Men friidrottens grenar är rent allmänt annars knappast speciellt förlåtande mot dom som börjar komma upp i åren. Ta Merlene Ottey från Jamaica, vilken ända upp till 40 års ålder försökte försvara sin position i världstoppen. Det gick väl sådär. Från att ha varit en av grenens absoluta dominanter förvandlades Ottey i slutet av sin karriär till en statist. En utfyllnad i startfältet på de stora galorna.

Varför är det så? Vilka faktorer är det som bromsar vår prestationsförmåga under livets andra halvlek? Handlar det om fysiologi? Psykologi? Biomekanik? Eller kanske en kombination av allt detta – och lite till.
När en äldre person presterar sämre i någon idrott så blir slutsatsen närmast per automatik att det beror på att han eller hon blivit för gammal. Men hur är det egentligen, vet vi verkligen om det är  just åldern i sig som tar ut sin rätt? Kan det inte lika gärna vara så att äldre elitidrottare ofta börjar känna en viss mättnad som till exempel kan yttra sig i minskad träningsmängd? Jag tror att många som gjort den resan kan känna igen sig i den beskrivningen. Men då handlar det ju kanske mer om en mental än en fysiologisk åldersförändring till de sämre. Ett antal uppmärksammade comebacker har också visat att en hög idrottsålder inte behöver innebära slutet på karriären – så länge motivationen för att träna hårt och tävla finns kvar. För att verkligen renodla vad som är beteendeförändringar och vad som är strikt fysiologiska åldersförändringar har flera forskargrupper som studerat kopplingen ålder och prestationsförmåga valt att analysera gruppen veteran-friidrottare som sträcker sig från 35 år och uppåt. En exklusiv skara av personligheter som år efter år, årtionde efter årtionde, fortsätter att träna hårt för att prestera. I genomsnitt tränar de här grupperna omkring tio timmar per vecka. Men det finns också studier som visar att man även i denna högmotiverade grupp minskar träningsdoserna en del från de yngsta till de äldsta ålderskategorierna.
I en finsk studie från Jyväskylä universitet på 77 sprinters i åldrarna 17-82 år såg man att träningsvolymen hade minskat hos de äldre grupperna. I de yngre åldersgrupperna låg volymen på i genomsnitt 10,6 timmar per vecka, för att sedan sjunka till 6,4 timmar i veckan hos de äldsta. En klar minskning således. Likväl måste man förstås imponeras av en sådan träningsinsats hos personer i åttioårsåldern.
Ett sätt att spegla vad som sker med prestationsförmågan då vi blir äldre är att studera världsrekordutvecklingen i de olika veteranklasserna. Går man in på hemsidan för Master Athletics och klickar på världsrekord så finner man att en viss Linford Christie innehar rekordet på 100 meter i klassen 35-40 år med tiden 9,97. En mindre känd herre – men i sanning en minst lika imponerande idrottsman -är Philip Rabinowitz som med sina 30,86 sekunder innehar världsrekordet för – hundraåringar! Detta till trots, i en vetenskaplig artikel i tidskriften Proceedings of the Royal Society konstaterar en grupp forskare att det efter 75 års ålder sker en markant försämring av löphastigheten.
Muskelfibrerna minskar i antal
Vilka förklaringar finns då till att löptiderna gradvis blir allt sämre, med en accelererande försämring från 75 år och framåt? Faktum är att det – på olika nivåer – finns ett flertal saker som påverkar hur fort vi kan springa. En sådan är den så kallade muskelarkitekturen. Vissa människor begåvas med mer uthålliga muskelfibrer, andra med explosivare. Den totala mängden muskelmassa är en annan faktor av betydelse. Därtill kan läggas egenskaper som förmågan att utveckla maximal eller explosiv styrka samt kapaciteten att få ut mesta möjliga kraft då fötterna möter underlaget. Utöver dessa brukar sprintforskare ofta framhålla parametrar som hastigheten i benens pendelrörelser samt stegfrekvens och steglängd. Alla dessa egenskaper – och några till – kommer att avgöra hundrameterslöparens sluttid. Hur påverkas de då av åldersfaktorn?
Resultat från Jyväskylä-gruppen, publicerade i Medicine and Science in Sports&Exercise, visar att den åldersrelaterade försämringen i löphastighet i huvudsak beror på en förkortad steglängd och att fötterna får en ökad kontakttid mot underlaget. För stegfrekvensen noterades en marginell försämring medan hastigheten på benens pendelrörelser inte påverkades alls. När det gäller muskelfibrerna så såg forskarna att det med åren skedde en gradvis minskning av muskulaturens tjocklek, i synnerhet gällde det för de snabba så kallade typ-II fibrerna. Att vi tappar i muskelmassa – och framför allt i snabba muskelfibrer – brukar också nämnas som en förklaring till att snabbheten avtar med stigande ålder. Men ett flertal forskargrupper menar nu att det mesta tyder på att förlusten av de snabba muskelfibrerna snarare beror på en stigande inaktivitet, snarare än åldersprocessen i sig. Denna teori presenteras till exempel i en studie av Narici och Maganaris från 2006. En liknande slutsats dras av Tarpenning och medarbetare som inte kunde se någon gravis muskelförtvining hos veteranfriidrottare från 40- till 80 års ålder. Muskelfibrernas volym visade sig vara oförändrad över tid hos denna vältränade grupp av äldre friidrottare. Ett faktum som ganska väl kompenserar för den oundvikliga förlusten av antalet muskelfibrer. Åldrandet medför således att vi får färre muskelfibrer, med de som kvarstår kan genom träning bibehålla sin storlek och summan av alltsammans blir en viss försämring som egentligen blir tydlig först på elitnivå.
Ska vi då knyta ihop säcken. Är man passé vid 33? Tja, vissa fysiologiska förändringar till det sämre är helt klart oundvikliga. Samtidigt finns det kompensationsmekanismer som kan bromsa förloppet. En del som Zlatan Ibrahimovic – kan den konsten till fulländning. Andra tappar sin slagkraft snabbare. Men ingen människa kan springa ifrån det faktum att det finns bäst före datum och osynligt tickande deadlines. Frågan är bara när de inträder.

© Idrott & Kunskap