Fear of failure

Fear of failure är ett begrepp inom internationell idrottspsykologisk forskning. Översatt till ren idrottssvenska talar vi om – torskfrossa.
Henrik Gustafsson, doktor i idrottspsykologi vid Karlstad universitet, har skrivit en vetenskaplig artikel om elitidrottarens rädsla för att tappa ansiktet.
 
I studien, publicerad i tidskriften Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sport and Exercise, ingick 258 juniorer (15-19 år) från en rad olika idrotter. Henrik Gustafsson och forskarkollegorna Sagar och Stenling slår där fast att rädsla för att uppleva skam påverkar tävlingsidrottarens psykologiska stressnivå och har dessutom ett samband med utbrändhet. Hur utbrett problemet är inom tävlingsidrotten finns det i dag inte mycket forskning på men i den aktuella studien, berättar Gustafsson, kan uppskattningsvis 25 av de 258 junioridrottarna räknas till den gruppen. Tidigare forskning på området visar också att rädsla för att misslyckas är vanligt bland personer som uppvisar en överdriven perfektionism.
-Ja, rädsla för att göra misstag är något av en kärna i en negativt präglad perfektionism. Visst kan man hävda att delar av en sådan perfektionism kan driva en idrottsutövare framåt. Men att vara extremt självkritisk verkar annars generellt mest vara förknippat med en massa elände, säger Henrik Gustafsson som även jobbar som idrottspsykologisk rådgivare för Sveriges Olympiska Kommitté.
Men en mer positiv perfektionism då? Kan inte det vara en plusfaktor i idrottssammanhang? Här, förklarar Henrik Gustafsson, är forskarna inte riktigt överens. Allt handlar förstås om en balansgång. Men de utövare som brukar söka sig till idrottspsykologiska rådgivare är, berättar han, ofta utpräglat självkritiska. Något som adderar ytterligare stress i en redan stressfylld tävlingssituation. Resultatet av det blir sällan bra. Bakom rädslan att göra bort sig ligger ofta en skamkänsla – både inför sig själv och andra. ”Lösningen” blir ibland att undvika situationen som framkallar obehaget.
-Man kanske exempelvis känner att tester är något som framkallar psykiskt obehag. Väljer man då att undvika dem så blir en konsekvens av det att man inte får den utvärdering man behöver. När det egentligen borde handla om att testerna bara är en kontrollstation för att se om man är på rätt väg med sin träning. Om man tränar på rätt saker.
Alla idrottsutövare – vi vågar nog skriva utan undantag – kommer förr eller senare att drabbas av motgångar eller hack i utvecklingskurvan. Någon upplever kanske i den senare delen av puberteten att några av träningskompisarna kommit ikapp eller till och med förbi. En annan drabbas av en allvarlig skada. Vid sådana tillfällen har det visat sig att den extremt självkritiska personlighetstypen har svårare att hantera de uppkomna situationerna. I grund och botten handlar det om en ångest inför att prestera. Idrottaren med återkommande skador börjar kanske träna för tidigt av rädsla för att hamna ännu mer på efterkälken. En annan klarar inte av att följa sin formtoppningsplan. Söker det där kvittot på form här och nu. ”Öppnar julklapparna för tidigt”, som längdskidåkarna brukar uttrycka det hela.
-Att visa sig dålig inför lagkamraterna kan vara väldigt jobbigt för vissa aktiva. Istället för att bara konstatera att ”Det går tungt i dag så jag lägger mig sist i träningsklungan” så vill man ändå prestera resultat. Konsekvensen kan bli att man överbelastar sig. Det allra bästa hade kanske till och med varit att stå över ett eller ett par pass för att sedan komma tillbaka utvilad och fräsch i kroppen.
Men vad beror det då på att förlusten för vissa individer upplevs som något närmast traumatiskt, förknippat med starka skamkänslor? Sannolikt, resonerar Henrik Gustafsson, finns det någon form av sårbarhet med i botten. Att någonstans på vägen ha blivit utvärderad negativt eller ha fått stark  öppen kritik för något kan sätta sina spår. Inte sällan visar det sig också att personer som bär omkring på den här typen av känslor har föräldrar som även dom är överdrivet självkritiska. Ett personlighetsdrag som lätt förs över på barnen. Forskningen visar, förklarar Henrik Gustafsson, på en koppling mellan föräldrars perfektionism och perfektionism hos barnen.
-Skäller man på någon som gör fel så är risken stor att en rädsla för misslyckanden byggs upp. Då är det betydligt mer fruktbart att lära ut att det är okej att testa saker och även att misslyckas med dem. Att bestraffa misstag är bara dumt. Överlag är det som förälder och ledare viktigt att skapa ett l ä r a n d e klimat. Att prioritera själva i n s a t s e n, som professor Carol Dweck betonar som avgörande för inlärningen.
Det förefaller logiskt att rädslan för att misslyckas blir större ju mer man har att förlora. Att man i elitidrottens alla ”Mind games” ofta tävlar i konsten att lägga över favoritskapet på motståndaren är knappast någon tillfällighet. Det norska boxarfenomenet Cecilia Braekehus och vår egen Zlatan Ibrahimovic är visserligen exempel på raka motsatsen. Kaxiga och självsäkra i sina uttalanden. Men generellt råder det knappast något tvivel om att favoritskapet ofta förvandlas till en börda. Den norska idrottspsykologiska rådgivaren Geir Jordet har till exempel visat att de allra största fotbollsstjärnorna har en sämre statistik än genomsnittet när det kommer till avgörande i straffsparksläggningar. Att bli nominerad till det prestigefyllda priset Ballon dé Or är ingen bra grund för dem som vill sätter avgörande straffar, visar Jordets forskning. Naturligtvis faller det på sin egen orimlighet att fotbollsvärldens högst rankade spelare skulle ha sämre skotteknik än andra proffsspelare. Nej, förklaringen ligger givetvis på det mentala planet. På förväntningarna och den därmed ökade pressen. Omgivningens förväntningar är utan tvivel en faktor när det kommer till rädslan för att misslyckas.
Men vad ska man då göra när man väl står där med rädslan för det stora misslyckandet som en snara kring halsen? Finns det några idrottspsykologiska strategier att ta till? Ja, det gör ju lyckligtvis det. Enligt den i svensk idrottspsykologi i dag förhärskande kognitiva beteendeterapin (KBT) är lösningen INTE att ”tänka positivt” och att försöka förtränga det obehagliga.
-Rädslan för att misslyckas kommer att finnas där ändå. Men den känslan är ju inte farlig om man bara förstår hur man ska hantera situationen. Att det handlar om olika system i kroppen som slår på för att vi förbereder oss för kamp. Bara man accepterar att det är fullt naturliga känslor i tävlingssituationen så brukar också symptomen minska.
”Det här kommer inte att gå”. ”Jag känner mig tung i benen”. ”Shit vad jag är torr i munnen”. Känslor, tankar och en massa kroppsliga symptom tar makten över din kropp och själ. I det läget är det bara en sak som gäller: att hålla sig till den uppgjorda HANDLINGSPLANEN!
-Idrottsaktiva blir ofta extremt självfokuserade i tävlingssituationen. Man börjar scanna av olika symptom och känner efter. Ofta är det vissa givna triggers som drar igång allt. Men då gäller det att istället börja fokusera på beteendet, vad man ska göra. Var ska jag lägga serven? Hur ska jag löpa utan boll för att skapa ytor?
Inom den traditionella psykologin finns ett begrepp som heter desensibilisering. Metoden handlar kortfattat om att individen gradvis ska vänja sig vid något som framkallar obehag. Personer som exempelvis lider av spindelfobi får steg för steg lära sig att umgås med spindlar. Steg ett kan då handla om att titta på en bild med en spindel. Något som hos en fobiker garanterat kommer framkalla olika fysiologiska symptom som förhöjd puls och handsvett. I slutändan är planen att patienten till och med ska kunna klappa på en spindel. Okay, det där fungerar kanske när det gäller fobier, men en idrottstävling är något helt annat, tänker säkert många. Men enligt Henrik Gustafsson är det fullt möjligt att jobba enligt samma princip även inom tävlingsidrotten. Han liknar det hela med då man första gången går barfota på sommaren. Alla som provat vet att det brukar göra ganska ont i trampdynorna. Men efterhand vänjer sig fötterna och det gör inte lika ont längre.
-Man måste på olika sätt försöka närma sig de triggers som drar igång det där fysiologiska maskineriet. Inom konståkningen har man jobbat med ”Dress rehersal” vilket innebär att man på träning tar på make up och använder tävlingsdräkterna samt att man kanske även kör hela tävlingsprogrammet. Inom hastighetsskridsko har en modell varit att sätta på landslagshuvan och att coachen står och ger mellantider. Med kreativitet går det att simulera situationer som åtminstone till viss del påminner om verkligheten.
När en rädsla för att förlora eller misslyckas får fäste så är det lätt att ta till det psykologerna kallar för säkerhetsbeteende. Det vill säga olika tekniker för att undvika obehaget. Det kan fungera – ett tag. Men tyvärr har de jobbiga tankarna och känslorna en tendens att ta sig tillbaka. Till slut kan idrottaren stå där med en lång lista över en massa saker som han eller hon behöver göra innan tävlingen – men som inte har något alls med själva prestationen att göra.
-Låt säga att en aktiv har upptäckt att det går bättre då hans kompis Kalle finns med för då känner han sig tryggare. Men så en dag kan Kalle inte vara på plats. Alternativt att en dag fungerar det inte trots att Kalle är där, och då växer problemet. Istället för att fokusera på det som behöver göras så läggs fokus på olika ovidkommande åtgärder. Det förekommer också att aktiva inte vågar visa sig i dålig form och därför undviker tävlingar för att spara sig till det stora mästerskapet. I vissa fall kan det till och med leda till att man börjar undvika att träna ihop med lagkamrater/konkurrenter Till slut kan det bli en hel kedja av undvikanden.
En oro, ängslan för att misslyckas har tyvärr en tendens att följa med in i tävlingen eller matchen och påverka beteendet där. Anfallsspelaren i fotboll, handboll eller ishockey som haft en tung period väljer kanske att undvika de heta situationerna för att istället placera sig i passningsskugga. Till passningsskuggans dal kommer det sällan några bollar eller puckar. Något som kortsiktigt kanske kan upplevas som tryggt för spelaren med dåligt självförtroende. Men på lång sikt är det naturligtvis en förödande strategi. Lösningen, förklarar Henrik Gustafsson, kan vara att bli mer fysisk i sitt spel. Hur nervös man än är så kan man ju alltid ta löpningar -eller för hockey-,bandyspelaren börja åka skridsko. Börja kliva in i närkamper. Bli en jobbig typ att möta helt enkelt.
-Den här typen av rädslor kan ta sig olika uttryck i olika idrotter. Ibland ser man längdåkare som lägger sig sist i klungan för att vila sig, istället för att lägga sig ”i slagläge” nära täten. I botten ligger en rädsla för att bli trött, stumna och komma i mål med ett uppenbart misslyckande. Lösningen blir att åka på ”säkerhet” istället för att testa att gå upp och dra och se hur långt det räcker. Kanske kommer en eller ett par av konkurrenterna släppa direkt då. Många bär omkring på en känsla att dom är ensamma om att känna tröttheten när det i verkligheten ofta är fler som ligger på ungefär samma ansträngningsnivå. I grunden handlar det om att öka den psykologiska flexibiliteten, vilket innebär att kunna utföra idrottsspecifika beteenden som leder till idrottarens mål – trots obehagliga tankar och känslor, säger Henrik Gustafsson.
 

© Idrott & Kunskap