Sett till den individuella spelskickligheten borde de inte ha haft en chans i världen. Men den psykiska energi som pumpades in i dessa unga amerikaners hockeyhjärtan visade sig generera oanade och mäktiga krafter. Exakt hur ledarna bar sig åt för att skapa denna känsla av oövervinnlighet får vi förmodligen aldrig veta. Men en lärdom som ändå inte går att bortse ifrån är att människan tycks vandra omkring här jorden med inneboende krafter som den nog inte själv alltid är medveten om existerar.
När mediciner testas är det väl känt att en betydande del av dess verkan kommer från den omtalade placeboeffekten. Nu har även idrottsforskarna börjat intressera sig för fenomenet. Man har, med den vetenskapliga metodikens alla förtjänster och brister, börjat undersöka om det faktiskt förhåller sig så att tron verkligen kan försätta berg?
Resultaten från dessa studier har fått många att höja på ögonbrynen. I vissa fall har de varit så häpnadsväckande att frågan väckts om det finns en speciell idrottsplacebo? Vi bär alla omkring på förväntningar av skilda slag. Besöker vi doktorn förväntar vi oss att möta en person (antagligen en man) i vit rock. Självklart finns där också en förväntan om att få någon form av medicin som i förlängningen ska leda till att vi blir friska. Forskning, bland annat vid Karolinska Institutet, har även slagit fast att graden av förväntan har betydelse för hur stor den så kallade placeboeffekten blir.
Fabrizio Benedetti, professor vid institutionen för neurovetenskap vid Turins Universitet, anses vara en av de ledande auktoriteterna inom placeboforskningen. En studie om idrottsplacebo som han tidigare publicerat väckte stor uppmärksamhet internationellt och handlade om – just det – förväntningar.
Studien designades så att den skulle föreställa en för tävlingsidrottare normal periodisering med en förberedelsefas följt av en tävling. Försökspersonerna fick genomföra en plågsamt tuff bensparksträning där blodflödet ströps. Vid två tillfällen – med en veckas mellanrum – gavs smärtlindring i form av injektioner med morfin. Tack vare smärtlindringen klarade försökspersonerna av att prestera märkbart bättre. När det sedan blev dags för ”tävling” informerades deltagarna om att det var dags att ta en ny morfininjektion. Men forskarna lurades. I själva verket injicerades istället ett helt verkningslöst ämne. Trots detta visade det sig fascinerande nog att såväl smärttåligheten som den fysiska prestationsförmågan låg kvar på samma nivå som då morfinet verkligen injicerades.
Hur är det möjligt?
Fabrizio Benedetti förklarar själv fenomenet med att förväntningarna aktiverar ett centra i hjärnans frontallob, som i sin tur triggar igång kroppens egenproduktion av morfin. Han ställer också frågan om en manipulation av informationen till en idrottsaktiv är etiskt försvarbar? Är den rentutav att betrakta som doping? När det gäller just morfin så är det enligt antidoping-byrån Wada:s regelverk tillåtet att ta under träning men inte under tävlingsdagen. Men hur ska man då ställa sig till om en elitidrottare ”manipuleras” med en ”fejkad dos morfin” i samband med en tävling? Är det dags för Wada att införa begreppet ”mental doping”?
Och vad består egentligen termen placebo av? En definition är att det rör sig om en slags betingning där ett flertal processer är inblandade. Till de högre processerna hör att vi hela tiden vill uppnå olika emotionella mål. Vi vill åstadkomma saker. De här målsättningarna förändrar hur vi själva vill uppleva vår omgivning. Förväntningarna styr hur vi reagerar på olika händelser. Det är egentligen inget konstigt i sig. Allt vi gör och tänker påverkar olika system i kroppen. Rent psykologiska faktorer som förväntningar och motivation styr ett antal biokemiska processer.
Ett exempel är de resultat – bland annat från Karolinska Institutet – som visar att försökspersoner som tror att de får ett smärtstillande preparat aktiverar kroppens eget opiodsystem. Det som händer i kroppen är att olika system skickar ut transmittorsignaler som i sin tur triggar igång tillverkningen av morfinliknande ämnen som ger smärtlindring. Och just förmågan att hantera fysisk smärta är en viktig del i krävande tävlingsidrotter.
Negativa förväntningar försämrar prestationen
Placeboeffektens motsats är Nocebo. Ett omvänt fenomen som uppmärksammats inom sjukvården och där det istället är negativa förväntningar som styr. Förväntar vi oss att något ska göra ont så aktiveras det så kallade CCK-systemet (cholecystokininsystemet) och det leder till att smärtupplevelsen förvärras.
Brittiska forskare vid Canterbury Christ Church University har studerat såväl placebo- som noceboeffekter hos en grupp lagbollspelare från olika idrotter. Idrottsutövarna delades in i två grupper där försöken innebar att de fick springa 3x30 meters sprintintervaller. Därefter fick samtliga deltagare ett kosttillskott, som var en vanlig gelatinkapsel med majsstärkelse. Den ena gruppen informerades om att tillskottet innehöll ett högpotent ämne med mycket goda effekter på prestationsförmågan. Grupp nummer två fick höra motsatsen, det vill säga att preparatet var negativt ur prestationssynpunkt. Tjugo minuter senare var det dags att genomföra samma sprintprotokoll ännu en gång. Av resultaten framgår att gruppen som fick positiv information erhöll en förbättrad prestation, även om det knappast kan beskrivas som några dramatiska skillnader. Försökspersonerna som tog emot den negativa informationen sprang i genomsnitt 1,57 procent långsammare jämfört med tiderna från det första testet. Negativa förväntningar tycks med andra ord leda till försämrade idrottsprestationer.
Psykologen och forskaren Seligman har gjort ett försök inom forskningsområdet ”inlärd hjälplöshet”. Deltagarna i studien simmade 800 meter och fick olika, fejkade, besked om mellantiderna. Den ena gruppen fick höra att de simmade bättre än vad de gjorde medan den andra gruppen fick motsatt besked. Resultatet blev att de som fick positiv feedback överträffade sig själva. De som däremot tog emot information om sämre mellantider underpresterade. Att medvetet ge idrottsaktiva vilseledande information som inte stämmer överens med verkligheten i syfte att förbättra prestationen skulle med andra ord kunna ses som en form av ”mental doping”.
Men en fråga är förstås, vad händer i förlängningen om en coach sätter i system att fejka till sina adepter? Den frågan är inte utredd. Kanske finns det en inlärningseffekt som gör att effekten avtar med tiden? Kanske fungerar det rentutav bara vid ett tillfälle? Men om det tillfället råkar vara ett stort mästerskap så kan ju åtgärden ändå få stor betydelse. Har coachen i sådana fall handlat oetiskt?
Här kommer vi in på tyckande och subjektiva värderingar. Hur ska man till exempel, för att ta upp en angränsande frågeställning, ställa sig etiskt till att elitidrottare bor i höghöjdshus – en åtgärd som åstadkommer i princip samma sak som doping med epo – men är helt oklanderligt enligt regelboken? Kan man, om man vänder på det, se idrottsplacebo som en smart form av coachning där man medvetet använder sig av förväntningarnas inneboende kraft? Många frågor, inga givna svar. Nästan samtliga studier om fenomenet idrottsplacebo dateras till 2000-talet. Men frågan är ändå om inte den mest spektakulära studien genomfördes redan 1972 av de amerikanska forskarna Gideon Ariel och William Saville. Resultaten från deras klassiska studie visar att tron inte enbart kan försätta berg. Den kan bygga muskelberg också.
Totalt ingick femton försökspersoner – som samtliga hade styrketränat flera gånger i veckan under minst två års tid – i träningsgruppen. Samtliga informerades om att de som förbättrade sin styrka mest under träningsperioden skulle väljas ut och få den högpotenta anabola steroiden Dianabol. Ett preparat som beskrevs i mycket positiva ordalag av forskarna. Man ska då veta att inställningen till anabola androgena steroider var helt annorlunda i början av 1970-talet jämfört med vad den är i dag. Men, de sex utvalda försökspersonerna fick inte Dianabol, utan placebopiller. När sedan den förberedande träningsperioden jämfördes med placeboperioden framkom intressanta resultat. Det visade sig nämligen att deltagarna förbättrade sig under bägge träningsfaserna. Men de som fick placebo ökade väsentligt mycket mer i tre av de fyra styrkeövningarna. Det är väl sådant som kallas mental styrka.
© Idrott & Kunskap