immunförsvar och idrott: finns det ett "öppet fönster"?

Skidåkare är förmodligen de idrottare som är mest rädda av alla för att råka ut för elaka baciller och virus. Så helt enligt konstens, eller snarare kvällstidningsdramaturgins alla regler, blev allas vår skiddrottning förkyld några dagar senare. Man kan nog säga att Charlotte Kalla den kvällen på Globen gav elitidrottarens bacillskräck ett ansikte. För är det något som skidåkare, maratonlöpare och andra toppidrottare fruktar mer än sina konkurrenter så är det dessa osynliga smitthärdar som finns där runtomkring oss i tunnelbanor, på bussar, flygplatser – och i omklädningsrum.
De svenska Damkronorna satte för några år sedan upp en rad regler för att undvika smittspridning inom laget. Man såg exempelvis till att hålla ett visst ”säkerhetsavstånd” i duschutrymmena eftersom virusen där lätt kan sväva omkring i den fuktiga miljön. Spelarna använde inte heller fingrarna då de slog in koden till bankomaten utan försökte pricka rätt med hjälp av en penna eller något annat föremål.
Alla som vistas runt i synnerhet uthållighetsidrottare kan vittna om ett antal uppfinningsrika metoder för att mota virusen i grind. Man kan förstå det. Att den som har kämpat i tusentals timmar i väntan på ett OS eller VM drömmer mardrömmar om att vakna upp febrig och hängig den stora Dagen.

För den väldige roddaren Lassi Karonen blev den mardrömmen verklighet en augustimorgon i Peking då det var dags för OS-final. När Lassi vaknade var han förkyld och hängig. Sportjournalister kan ibland vara tuffa mot en landsman som kommer sist i en mästerskapsfinal. Men den här gången kände den samlade svenska presskåren mest medlidande efteråt i intervjuzonen.
Men hur är det egentligen, innebär de hårda fysiska påfrestningarna som hör till vardagen för många elitidrottare att deras immunförsvar blir försämrat? Och blir de i sådana fall sjuka oftare än vi som anstränger oss mer måttligt?
Tja, om detta tvista de lärde.
 Låt oss börja med den första frågan om hur immunförsvaret påverkas av träning på elitnivå. I mitten av 1990-talet lanserade den danske immunförsvarsforskaren Bente Klarlund Pedersen teorin om det som på engelska kallas ”Open window theory”. En teori som i dag har vunnit stor acceptans i det vetenskapliga samhället. Kortfattat och mycket förenklat handlar ”det öppna fönstret” om att kroppen är mer mottaglig för virus timmarna direkt efter fysiskt ansträngande tävlingar eller träningspass. De elaka virusen kan då flyga in obehindrat genom ”det öppna fönstret” och suga sig fast på den intet ont anande idrottaren. Dessa svackor i immunförsvaret brukar uppstå efter en timmes träning eller tävling på belastningar runt 75 procent av den maximala syreupptagningsförmågan. Är intensiteten ännu högre inträder svackan i immunförsvaret tidigare.

När det gäller ansträngningar på låg eller måttlig nivå så sker dock det motsatta, det vill säga immunförsvaret stärks. ”Det öppna fönstret” blir aktuellt först då vi talar om verkligt belastande träning. Två saker har betydelse i sammanhanget: den tidsmässiga längden på tävlingen/träningen och intensiteten. Av dessa påverkar tidsfaktorn immunförsvaret mest.
Tiden är alltså en riskfaktor. Men inte bara den tid som själva träningen pågår. Elitidrottare som tränar två pass om dagen måste även beakta tiden mellan träningspassen. Bente Klarlund Pedersens forskargrupp har i studier visat att de negativa förändringarna i immunförsvaret är större när det endast är tre timmar mellan träningspassen, jämfört med om det är sex timmars återhämtning. En förklaring till skillnaden kan vara att depåerna av muskelglykogen hinner fyllas på mer med längre återhämtningstid.
De danska forskarna har också funnit en signalmolekyl vid namn IL-6 som har visat sig styra förändringar i kroppens immunförsvar under träning. IL-6 produceras i muskelfibrerna och kan under träning stiga i koncentration upp till hundra gånger jämfört med utgångsvärdet. Noterbart är också att IL-6 nivåerna ökar då muskelglykogenet är lågt. Resultaten visar också att intag av kolhydrater samt antioxidanterna vitamin C och E blockerar frisättandet av IL-6 från musklerna. Därmed anses även risken för infektioner minska. Haken med denna ”immunförsvarscocktail” är att den samtidigt kan hämma träningseffekten. IL-6 aktiverar nämligen fettförbränningen i kroppen, vilket gör att de begränsade glykogenlagren i musklerna och levern kan sparas längre.

Men det finns också forskare som är skeptiska till teorin om ”det öppna fönstret”. Professor Björn Ekblom vid Gymnastik-och Idrottshögskolan och Karolinska Institutet hör till dem. Han bestrider inte att det finns immunologiska data som visar att hårt fysiskt arbete ger en förlust av blodceller i blodbanan, men menar att det inte nödvändigtvis behöver betyda att infektionsrisken ökar. Kanske behövs de någon annanstans i kroppen just då, resonerar han. Som gammal maratonlöpare ställde han sig för några år sedan tveksam till om de förändringar som spårats i immunförsvaret efter långvarig fysisk ansträngning verkligen även innebär att risken för sjukdom ökar. Funderingarna utmynnade i en stor studie på 1700 löpare, både män och kvinnor, i olika åldrar. Gemensamt för samtliga var att de genomfört hela Stockholm Marathon år 2000. Samtliga deltagare fick svara på om de haft någon infektion tre veckor före och tre veckor efter loppet. Av resultaten framgår att 17 procent av löparna drabbades av en infektion före loppet. Motsvarande siffra efter loppet var 19 procent, det vill säga en marginell ökning. Begränsas analysen till att gälla endast dem som inte var sjuka innan loppet så visade det sig vara endast 16 procent som fick en infektion efter loppet.

Den här studien ger alltså inte stöd för teorin om en ökad infektionsrisk efter ett långlopp. De som trillar dit och blir sjuka har, enligt Björn Ekblom, ofta tränat för hårt nära inpå en infektion. Bland de löpare i studien som varit sjuka innan loppet var det nämligen dubbelt så många, 33 procent, som fick en infektion efter maratonloppet. Men han medger samtidigt att det finns resultat i den egna studien som ger ett stöd för vissa delar av ”öppna fönstret teorin”. Det blev tydligt efter att försökspersonerna delats in i smågrupper efter träningsmängd och intensitet på träningspassen före loppet, och sedan jämförts med deras sluttid i loppet. De som hade en sluttid som var lägre än den skulle ha varit om de hållit samma tempo som på träningspassen, drabbades i högre utsträckning av infektioner efter loppet.

Springer man fortare än vad man är tränad för kan med andra ord infektionsrisken öka. Något som till viss del bekräftar teorin om ”det öppna fönstret”. Men teorin gäller enligt Ekblom inte generellt för alla som till exempel springer maraton. De som inte springer snabbare än vad de är tränade för löper ingen ökad infektionsrisk. Maratonlöpning i sig utlöser inte en infektion hos friska individer. De som däremot varit sjuka eller blivit infekterade precis innan, kan bli sjukare av att springa ett så långt lopp.
I den omfattande studien hade forskarna även kontrollerat för faktorer som civilstånd, inkomst, arbetsplats och om det fanns barn i familjen samt träningsmängd, intensitet, ålder och kön. Man fann ingen koppling mellan variabler som träningsvolymen sex månader före loppet, sluttiden, socioekonomiska och demografiska data – och en infektion före eller efter loppet. Däremot upptäckte man en koppling mellan ålder och infektionsrisk samt kön och infektion. De som råkade ut för en infektion efter loppet var nämligen främst yngre, manliga löpare. En förklaring skulle kunna vara att fler unga personer är entusiastiska och springer fortare än vad de borde. Äldre löpare känner oftare till sina begränsningar. Kanske är det även så att kvinnor generellt sett har en bättre känsla än män för vad de är fysiskt kapabla till.

Frågan om utövande av uthållighetsidrotter ökar infektionsrisken fortsätter att intressera idrottsforskare världen över. Portugisiska forskare vid University of Porto publicerade i mars 2009 slutsatser från en forskningssammanställning. Totalt analyserades resultat från 30 vetenskapliga undersökningar som inkluderade totalt 8 595 idrottsutövare med löpare och simmare samt en kontrollgrupp med personer som inte idrottade.

Forskarna kom där fram till att det råder enighet på följande punkter:
• Måttlig träning kan förbättra immunförsvaret medan långvarig högintensiv träning tillfälligtvis försämrar det.
• Tävlingsidrottare råkar oftare ut för förkylningar och problem med övre luftvägarna jämfört med personer som är mindre fysiskt aktiva.

Och oenighet på dessa:
• Relationen mellan träning och sjukdomar i de övre luftvägarna påverkas av olika individuella faktorer där kunskapen i dag är låg. Däribland märks till exempel: genetiska förutsättningar, träningsnivå, näringsstatus och förekomsten av atopsika eksem (potentiell orsak i främst simning).
Samt att det behövs mer forskning kring följande frågor:
• Hur ser förhållandet ut mellan ett sänkt immunförsvar och riskerna för övre luftvägsinfektioner veckorna efter en tung träningsperiod eller en kraftödande träning?
•  Är de markörer för ett nedreglerat immunförsvar som kan märkas efter hård fysisk träning egentligen en skyddsrespons med uppgiften att begränsa inflammationer?

© Idrott & Kunskap