Sportchef i tre länder
 

Jens T Andersson är sportchefen som varit i både AIK, Hajduk Split och Århus. Hur stor är egentligen skillnaden på att jobba i de olika länderna? Jobbar en sportchef främst mot styrelsen eller mot tränaren? Och kan man utbilda sig till sportchef?
 
– Idag har sportchefen stort ekonomiskt ansvar så det är bra om man har hyfsad koll på det sedan tidigare. Annars finns det ingen utbildning för att bli sportchef, utan det är ”fotbollsuniversitetet” som gäller. Att man har levt i fotbollsmiljön och kan den, men kanske även har gått någon management- eller ledarskapskurs tidigare. Ekonomin kan man också lära sig. Det fick jag göra, jag hade inte så mycket ekonomisk erfarenhet sedan tidigare. Så det finns ingen utbildning på det sättet. Precis som själva jobbet är det ett axplock från olika områden, säger Jens T Andersson.
 
Själv studerade han på idrottskonsulentlinjen på Bosön där han fick lära sig ledarskap, coachning och idrottens uppbyggnad. Andersson har en egen filosofi om hur man får jobben, något han kallar för KTK, vilket står för Kontakter, Timing och Kompetens. Och det var också så han kom till AIK. 2006 jobbade Jens T Andersson heltid på ett fotbollsgymnasium, men i slutet på året hörde AIK:s dåvarande sportchef Ola Andersson av sig. Andersson och Andersson kände varandra sedan innan och hade bland annat tränat IK Fyris från Uppsala ihop. Där fanns kontakterna och timingen och Andersson fick ett kontrakt som assisterande tränare i tre månader för att visa att även kompetensen fanns. Det gjorde den och han blev kvar. 2008 skickades han till samarbetsklubben Väsby för att jobba som sportchef. Väsby tränades då av Mikael Stahre. AIK brukade jobba så på den tiden, att man först tog in dem till AIK för att känna på atmosfären, sedan skickades de till Väsby för att lära upp sig för att sedan komma tillbaka. Jens T Andersson bröt dock kontraktet efter att ett av hans barn drabbats av en sjukdom. När hans barn blivit friskt igen blev det en kort tid som tränare i Sirius innan det åter blev AIK igen. Den här gången skulle han ha rollen som utvecklingschef. Men Andersson hann inte mer än att börja innan tränare Stahre försvunnit till Grekland, vilket gjorde att ordinarie sportchef Björn Wesström temporärt blev tränare. Något som i praktiken gjorde Jens T Andersson till sportchef. Till slut blev det så att Alex Miller kom in som tränare. Wesström blev assisterande tränare och Jens T Andersson blev officiellt sportchef.
 
I rollen som sportchef jobbar man både med fotbolls- och affärsfrågor. Hur fungerar då det för någon som Jens T Andersson som har sin bakgrund i fotbollen?
– Jag har nog ändrats under resans gång. I Kroatien handlade fotbollen mycket mer om business. Jag gillar båda områdena, men tror det är svårt att komma utan fotbollsbakgrund. Däremot tror jag att sportcheferna i Skandinavien behöver bli mer businessinriktade i framtiden, det tror jag.
 
I ditt jobb verkar man både mot styrelse och tränare/spelare. Men var känner du att tonvikten ligger?
– Det är olika i olika klubbar och faktiskt också i olika perioder. I budgettider blir det mycket mot styrelsen, under säsong då det är tävlingar och matcher blir det mer mot spelargrupp och tränargrupp.
 
När Jens T Andersson hamnade i Kroatien och Hajduk Split fick han uppleva vilka skillnader det var att ha jobbet där jämfört med att ha samma jobb i Sverige. I AIK hade han känt en gemenskap,medan det i Hajduk var ett mer ensamt arbete. D ansågs vara ett svaghetstecken att ta hjälp i besluten.. Men det fanns fler skillnader än så. Till exempel var Jens tvungen att gå först genom dörren bland de han jobbade med eftersom han var boss. Kaffet fick han inte hämta själv utan fick be en sekreterare att göra det. I matsalen satt spelarna vid ett bord utan mobiler och åt under tystnad, maten fick de inte ta själva utan blev serverade. Vid ledarnas bord fanns det både mobiler och tillgång till öl och vin. Andersson märkte att det svenska ledarskapet inte var gångbart, men han anpassade sig. Han använde ofta tystnad som ett sätt att visa att han hade koll och ansågs då som ”the icecold swedish guy”. I Kroatien fick han även öva upp sin flexibilitet. Möten bokades inte alltid in på utsatta tider som i Sverige utan någon kunde komma och berätta att nu var det möte och så satte man igång direkt. Den likhet som fanns var den innanför sidlinjerna.
– Jag lärde mig mycket i Kroatien, det var ett så oerhört annorlunda sätt att arbeta. Respekten för olika kulturer växte jäkligt mycket, säger Jens T Andersson.
 
Även när han var i Danmark och Århus märktes skillnader mot Sverige.
– Jag har en känsla av att danskarna generellt är lite mer avslappnade än vi svenskar, på ett positivt sätt menar jag då. Det kännetecknar dem i deras sätt att arbeta. De fokuserar fullt ut på det de ska göra, och bryr sig inte så mycket om hur de andra klubbarna gör, och de är avslappnade i det.
 
Under sina år som sportchef har han sett hur rollen har förändrats. Arbetsmässigt är mycket sig likt men rollen har blivit synligare med åren och det är inte längre enbart tränaren som får ta kritik för lagets resultat. Oftast är det ett ensamt jobb. Det finns inte någon sportchefsförening likt den elittränarna har, men Andersson menar att det är ett bra klimat kollegorna emellan i Sverige och att han inte upplevt det så i Kroatien och Danmark. Vid en tillbakablick på sin tid i AIK berättar han att det han är mest nöjd med var hur man lyckades vända den negativa trenden 2010, både sportsligt och ekonomiskt. Hur hoppas han då att framtiden ska se ut?
– Jag har inte haft så mycket mål eller drömmar. Saker har kommit och så har man fått fatta beslut utifrån det. Men skulle jag få möjligheten att vara i en klubb utanför Skandinavien igen så skulle det vara jättelockande. För det gav så mycket erfarenhet att vara ute i Europa, så det skulle jag gärna göra igen, säger Jens T Andersson.
 

© Idrott & Kunskap