Jag köper den slutsatsen. Men frågan är betydligt mer sammansatt än så. Anläggningar, kostnader för sporten ifråga och tillgång till kompetenta tränare är bara några faktorer som påverkar. Samtidigt, när jag läser rapporten ”Smitter eliten af på bredden” från Idrottens Analysinstitut i Köpenhamn så noterar jag att forskarna där ägnar sig åt det som är en av journalistikens grundbultar – nämligen att vinkla. Bra journalister är skickliga på att vinkla berättelser så att storyn får en riktning och blir mer läsvärd. Men ibland kritiseras vi också för att hårdvinkla. Det kan handla om att ha förbisett eller ignorerat saker som stör – eller till och med förstör – den så kallade vinkeln. Kolla aldrig en bra story, lyder ett talessätt inom journalistiken. Men min poäng är alltså att även forskare vinklar till det ibland.
 ”Storyn” i den danska rapporten är alltså att spräcka myten att elit skapar bredd. Men håller den för en närmare granskning? När det gäller den vuxna befolkningen i undersökningen är svaret utan tvivel ja. Att medelålders män och kvinnor som inte redan är medlemmar i en idrottsförening plötsligt skulle bli det, inspirerade av framgångar för det egna landets elitidrottare, är inte speciellt troligt. Och forskarnas oomtvistliga fakta visar också mycket riktigt att så inte är fallet. Däremot, visar deras egna siffror, har var fjärde flicka och var tredje pojke i åldersgruppen 7-15 år börjat i en idrottsförening efter att ha inspirerats av elitidrottsstjärnor. Också det är logiskt. Blir det exempelvis en Sarah-Sjöström-effekt här hemma så är det naturligtvis barn och ungdomar som kommer att köa till landets simklubbar – inte 25-30 åringar eller äldre. Om de till äventyrs skulle inspireras av en toppidrottare så löser de möjligtvis ett gymkort – och det är ju gott så. Huvudsaken att de rör på sig.
Man hade men utgångspunkt i rapportens resultat med andra ord lika väl kunnat proklamera vinkeln: fler än var tredje pojke börjar idrotta tack vare inspiration från elitidrottare. Då blir det en helt annan – och mer positiv – vinkel. Men det valde de danska forskarna alltså inte. Varför?
Svaret, menar jag, är att även forskare har agendor (det är därför vetenskapsjournalister behövs). Och talar vi här om idrottsforskare så är det få som drar en lans för satsningar på elitidrott – för att inte tala om elitförberedande verksamheter. Att göra det är bland det mest politiskt inkorrekta man kan företa sig – näst att försvara doping. Och att bita den hand som föder en är det få med överlevnadsinstinkt som ägnar sig åt. Många gånger är det också forskarens egen ideologiska övertygelse som påverkar allt från hypoteser till hur exempelvis enkätsvar tolkas och presenteras. I enlighet med detta blir också resultatet i ovan nämnda studie att väldigt många unga (över 50 procent) inspireras till att träna mer tack vare inhemska idrottsstjärnor inte något som lyfts fram i den intervju jag själv gjorde med forskaren.
Nu låter det kanske som att jag tycker att den danska rapporten är dålig eller förljugen. Men det gör jag inte. Tvärtom. Den ställer många viktiga frågor – och ger en hel del viktiga svar också (läs mer på sidorna…). Idrottens Analysinstitut har alltid imponerat på mig och kommer säkert fortsätta att göra det. Men vi har alla våra agendor och ideologier – det gäller även Idrott&Kunskap. Därför måste vi alla fundera mer över varför en sak får stor uppmärksamhet medan en annan hamnar i medie-eller forskarskugga. Tänk på det när ni exempelvis ser Aktuellt i kväll. Sannolikt kommer 90 procent av nyheterna vara av karaktären katastrof, oro, skandal. Inte för att världen -bara – ser ut så. Utan för att gatekeepers har gjort de värderingarna. Våran världsbild kommer alltid att påverkas av olika gatekeepers.

© Idrott & Kunskap