Smärtan, för er som är lyckligt omedvetna, kommer plötsligt och är intensiv. Men efter några minuter klingar den värsta av. Kvar återstår känslan av att något ganska fundamentalt just gick sönder. Och att jag nog slagit den sista stoppbollen på åtminstone ett halvår. På Danderyds sjukhus fick jag för första gången i mitt liv sitta i en rullstol. Tänkte på dem – som min poddkollega (”Idrottsfilosoferna på slottet”) Thomas Fogdö som kommer sitta i rullstol resten av livet. Perspektiv.
I luckan till akuten tittade en kvinna på mig med halvslutna ögon.
-Padel va?, sa hon då hon såg mina träningskläder.
-Squash, svarade jag med en suck.
Därefter rullades jag in i sjukhusgångarna. Och som den yrkesskadade journalist jag är så tänkte jag på vägen:
-Den här resan ska jag dokumentera.
Kanske kan jag därmed åtminstone bidra med lite kunskap kring en av våra vanligaste och allvarligaste idrottsskador – hälsenerupturen. Hur hela processen går till. Från det akuta skadetillfället till – förhoppningsvis – jag en dag står där på squashbanan igen. Om jag vågar. Så räkna alltså med ett antal uppföljande självömkande inlägg. I nästa avsnitt tänkte jag berätta lite om vad farbror doktorn och sjuksköterskorna på akutmottagningen gjorde och sa. Hälvetet, del II. Till dess, ta hand om era senor.