Hemsidans Titel

                         Finlands sak är vår - eller?

Nu är det endast ett par timmar kvar tills Finlands hockeyherrar möter USA i OS-semifinal. De finska damerna tog ju under närvaro av president Halonen bronset från våra svenska Damkronor. Ska det bli hockeyn som räddar den finska äran här i Vancouver? De finska OS-framgångarna har ju annars varit minst sagt sparsmakade.

Räkna i alla fall med att de blåvita fansen här på bilden kommer att ge allt för att få jätten USA på fall.

Men allt annat än ett nytt transatlantiskt slag vore onekligen en sensation. Och frågar du kanadensaren här på gatan så är det en revansch på arvfienden som står högst på agendan.

Efter damfinalen - såg ni intensiteten, skridskoåkningen!-är det 1-0 till Kanada. Och frågar ni mig så tror jag att herrarna får sin revansch. I förra mötet var det ju i princip Kanada mot den amerikanska målvakten Miller. Nej, Kanada tar en historisk dubbel!

Upp med mungiporna - ni är i OS-semifinal! Finska fans fick äntligen något att glädjas åt här i Vancouver.

Puss för Kanada älskling! Vad var det nu Arne Hegerfors sa: ett utseende som bara en mor kan älska...

Matchen Kanada-Ryssland bjöd på stor show, både på och utanför isen.

Klart för drömkvartsfinal

”Vi behöver mer än ett mirakel”. Den tyska supportern på bilden förstod vad som väntade. Att kliva in i Canada Place inför fullsatta läktare i ett OS-slutspel är ingen lek. Känslan var också att de tyska spelarna gick in som offerlamm till slakt. Den intensitet och aggressivitet som är själva adelsmärket för kanadensiska hockeyspelare är fascinerande. Som motståndare måste det kännas som att möta Mike Tyson under hans storhetstid. När lönnlöven vittrar blod i anfallszon är de rovdjur som jagar sitt byte tills de blottar strupen och ger upp. Trycket går till slut inte att stå emot. Ur idrottspsykologisk synvinkel är det fascinerande. Man undrar varifrån denna killerinstinkt kommer? Att döma av vad man hör och läser här i Kanada tycks den mentala hårdheten nämligen inte vara självklar för kanadensiska elitidrottare generellt.

Men det är klart, vi talar om deras stora nationalsport. ”It´s our game”, som man kan läsa på skyltar under matcherna. Jag tycker att det finns anledning för någon idrottspsykologisk forskare att studera det kanadensiska hockeypsyket närmare. Finns nog mycket att lära där.

Den stackars tyske supportern fick inget mirakel. Vargarna åt upp hans tyska älsklingar med 8-2. Men i morgon blir det vargar mot ryska björnar. Det blir nog en jämnare kamp.

                         Do or die

Man är mycket för dramatiska uttryck här i Kanada. I kväll är det "Do or die" som gäller i hockeymatchen mellan Kanada och Tyskland. Och det är klart, skulle Tyskland skrälla i Canadian Hockey Place så är det frågan om inte det här landet dör -av sorg. Men trenden är nu annars att kanadensarna börjar klättra i medaljtabellen. Men inga guld i skicross, konståkning, curling eller vilken sport som helst skulle kunna väga upp den förlamning som skulle inträffa om Team Canadas stolta hockeykillar åker ur den olympiska OS-turneringen. Dags för mig och kollega Thomas Lindberg på Olympiaboken att sätta på oss kläderna och bege oss till hockeytemplet.

Sätt på TV-apparaterna - nu smäller det!

Rapport utan sport

Ett OS är, trots allt, så mycket mer än bara sport. Det är till exempel ett jättelikt party på stadens gator och torg. Påminner inte så lite om den gamla Vattenfestivalen, om ni minns. Tittar jag ut från hotellfönstret över Granville street så brukar det passera horder av festprissar, de allra flesta insvepta i den kanadensiska flaggan eller bärandes den klassiska hockeytröjan. Slagorden: Go, Canada, go!,ekar mellan husväggarna. Men just nu är det faktiskt ganska lugnt visar en snabbkoll.

Det beror förmodligen på att Kanadas hockeydamer just nu tar sig an Finland i OS-semifinalen (just nu leder de med 3-0). När slutsignalen gått kan man lugnt räkna med en ny invasion. Öl kommer att flöda. Faktum är att alkoholkonsumtionen varit uppe på tapeten både i TV och tidningar. De som ertappas med en flaska sprit eller en burk öl på gatan riskerar att få den uthälld i rännstenen. Polisen fann sig därför föranledd att stänga spritbutikerna (här finns inga systembolag) redan klockan 19.00 häromkvällen för att undvika att stadens gator skulle bli marinerade i Canadian Whiskey och andra drycker efter hockeymatchen Kanada-USA.

-De olympiska fansen är inget problem för oss. Det är dom som kommer in till stan med det enda syftet att bli fulla som är problemet, sa Jana Mc Guiness(hoppla), till tidningen The Province häromdagen.

Alla uppskattade dock inte att spritaffärerna stängdes tidigare än normalt. Ilskna folkhopar rapporteras ha samlats utanför vissa av affärerna skrikandes diverse okvädningsord.

-Det är förskräckligt. Ska man behöva gå till en bar och betala överpris för en drink? Nu kan du inte köpa en flaska vin och gå tillbaka hem för att titta på OS, ansåg Tara Mahoney, 27 år.

Några OS-huliganer ser man dock inte röken av. Så därför ska jag nog våga mig ut nu för att äta middag på en tapasbar ett kvarter härifrån.

Damkronorna räckte inte till

Så var det då dags. Ni som har läst det senaste numret av Idrott&Kunskap visste redan att Damkronorna har turneringens yngsta - och tyngsta - lag. Vi kunde som enda tidning berätta om lagets fysiska testvärden. Resultaten, mätt som ett fys-index för ett antal parametrar, har förbättrats väsentligt sedan fys-satsningen inleddes i mitten av 1990-talet. Närmare bestämt från 2,5 som lagmedelvärde år 2000 till dagens 7,5 - allt på en tiogradig skala.

Men nu var det alltså examensdags.

OS-semifinal mot turneringens favorit USA inför fullsatta läktare i Canada Hockey Place. Det vill säga, ungefär så långt ifrån dessa unga tjejers hockeyvardag som det går att komma. Men oddsen var alltså goda för att Damkronorna skulle kunna stå upp rent fysiskt. Frågan var: skulle de även kunna göra det mentalt, tekniskt och taktiskt? Tja, mentalt fick laget i alla fall en boost av ett entusiastiskt publikstöd. USA har aldrig stått speciellt högt i kurs hos den kanadensiska hockeypubliken. Och populariteten lär knappast ha ökat efter gårdagens drabbning i herrturneringen.

Matchen då? Jo, Damkronorna inledde optimistiskt. Några uppenbara problem med nerverna märktes i alla fall inte. Däremot blev två saker rätt snart tydliga:

*Svenskorna fick konstant problem när de sattes under hård press i den egna zonen.

*När väl kontringslägena dök upp orkade/vågade inte laget flytta upp spelet varvid puckföraren blev alltför ensam.

Det skulle gå att peka på en rad andra detaljer där Damkronorna inte räckte till, men vi släpper det. Man kan bara konstatera att gapet till amerikanskorna - och Kanada - är oförändrat stort. Inte så konstigt kanske om man betänker att det i Sverige finns cirka 3500 licensierade damspelare. Motsvarande siffra i Kanada är 85 000 och i USA cirka 50 000. Frågan Svenska Hockeyförbundet nu måste ta tag i känns med andra ord given. Hur ska vi locka fler tjejer till damhockeyn?

En bra början kan tjejerna själva bidra med genom att slå Finland i bronsmatchen!

Nu kommer vändpunkten! Kanadensiska media går hårt åt den egna olympiska kommittén som inför spelen gick ut med en minst sagt tuff målsättning: Own the podium, lyder mottot som konkret innebär att Kanada ska toppa OS-medaljligan när allt är över. Hitintills har det gått – sådär.

Var är alla utlovade medaljer?, undrar nu den allt aggressivare presskåren. Men enligt de ansvariga i den kanadensiska olympiska kommittén går allt enligt planerna.

-I dag har vi goda möjligheter att ta flera medaljer. Vi har gott hopp, jag tror att det kommer att bli en fantastisk dag, säger Nathalie Lambert som är chef dé Mission.

Idrott&Kunskap var på plats på en hetsig presskonferens i huvudpresscentret, downtown Vancouver. Om vi tycker att pressen är hög på våra svenska olympier, vad ska man då inte säga om de stackars kanadensiska idrottarna? Medaljmatchen mot USA har länge varit det stora samtalsämnet här, och nu har USA seglat iväg i den striden.

Men kanske kommer vändpunkten i dag, under Super-söndagen som rubrikerna lyder i de kanadensiska tidningarna. Kvällens klo är förstås det upphaussade ”derbyt” mellan Kanada och USA i hockeyturneringen. För det är ju som krönikören Lisa Bettany konstaterar i tidningen ”The Province”: ”Hockey är för kanadensare vad godis är för små barn”.

Eller vad sägs om de här rubrikerna från sektionen ”Olympics Today”:

”Fighting words: Talent and testosterone takes over-

At least one American says he´s ready to throw punches if that´s what it takes to defeat Team Canada.”

Mediaintresset inför eftermiddagens stora drabbning är så stort att det blev tji biljetter för oss svenska journalister. Så det blir vackert till att se matchen på hotellrummet. Jag vädjar nu inte direkt om medlidande. Det vore att be om ett kok stryk. Alla vi journalister här på plats är oförskämt privilegierade.

I kväll är det vår tunga plikt att bevaka matchen Sverige-Finland i Canada Hockey Place. Det är ett tufft jobb – men någon måste ju göra det…

Först kommer Charlotte Kalla till den mixade intervjuzonen. Min första tanke: kommer hon att bryta ihop inför massmediauppbådet? Det är den där knappt skönjbara lilla darrningen i underläppen, den är det enda jag kan tänka på. Och så ögonen. De ögon som för bara några dagar sedan strålade så att journalisterna behövde ta på sig solglasögonen för att inte bländas – de är nu kolsvarta och fyllda av frustration.

-Det fungerade inte i dag. Det blev för tufft i den klassiska åkningen, konstaterar hon.

Dagens Nyheters utsände frågar vad som hände vid fallet. Det där med fall är nog en känslig fråga för Charlotte Kalla hinner jag tänka och svaret bekräftar min misstanke.

-Jag vet faktiskt inte, säger honoch ger reportern ett ögonkast som säger: no further questions.

En kvart senare äntrar silvermedaljören Anna Haag podiet på presskonferensen. Hennes ögon glittrar och det pärlande skrattet strösslas ut över den samlade presskåren. Pojkvännen Emil Jönsson ler. Det gjorde han inte i går. Och det gjorde inte heller Helena Jonsson, som strax innan OS framstod som en av världens mest harmoniska människor.  Det är ett vanligt syndrom inom elitidrotten, att man mår som man presterar.

-Det kändes rätt coolt att sitta där på podiet bredvid Marit, strålar Anna Haag som just denna dag tycks vara världens lyckligaste skidåkare.

Det syns i ögonen.

Mindre än en timma kvar till starten i skiathlon. Kollegan ”Stisse” på Gefle Dagblad som sitter här bredvid mig har en deadline hängande över huvudet. Han är inte ensam, kan jag avslöja. Här sitter uppskattningsvis 300-400 journalister och rapporterar hem det allra senaste till sina hemländer, och hemstäder. För en lokaljournalist gäller det ju att alltid försöka hitta den lokala vinkeln, när det går. För Stisse innebar det att han i går intervjuade skidskytten Bettan Högberg från Jäderås som hamnade på 77:e plats.

En placering som knappast får någon uppmärksamhet i våra nationella medier. Men för folk i Jäderås och trakterna däromkring bryr man sig kanske mer om bygdens dotter än hur det går för andra svenska olympier. Lokaltidningarna har en viktig uppgift även under de stora globala evenemangen.

Precis när jag skriver dessa rader kraschar Patrik Järbyn på monitorn här bakom oss.

-Oh fy fan, såg du det där, säger Thomas Lindberg på Olympiaboken.

Bengt Schött på Radiosporten stannar till vid vårt skrivbord.

-Det där såg ännu värre ut än då Anja föll. Riktigt läskigt.

Under ett OS träffas journalister som normalt är konkurrenter och pratar familjärt med varandra. Självklart håller man en låg profil om man har ett scoop på gång. Men annars är faktiskt den svenska journalistkåren lite av en familj under de stora mästerskapen. Det finns dock exempel på motsatsen. Exempel? Nej, så snaskiga ska vi inte vara i den här spalten.

Så var OS-debuten avklarad. Det blev en period mellan Ryssland och Slovakien i ett fullsatt Canada Hockey Place. Sedan klappade Tor till mig i huvudet med full kraft. Det var lönlöst att kämpa emot. Ett dygn i flygplan utan sömn tog ut sin rätt. Så nu sitter jag här på hotellrummet Downtown Vancouver och ser slutperioden. Klipper med ögonen och längtar efter sängen.

Inte ens kompressionsstrumporna från Bauerfeind kunde förhindra det. I likhet med hela den svenska OS-truppen använde jag dem på flygresan hit till Vancouver. De ser ut som ett par domarstrumpor i fotboll och finessen med dem är att de håller musklerna på plats och ökar blodcirkulationen. Dom är riktigt sköna faktiskt och kanske hjälpte de upp cirkulationen en del. Man skulle ha en att trä över huvudet också. För där är det inte mycket till cirkulation just nu kan jag avslöja.

I morgon bär det av till Whistler Mountains för skiathlon med Charlotte Kalla. 10.00 går pressbussen. Låt oss hoppas att Kalla är piggare än vad jag är. Rumskompis Thomas Lindberg från Olympiaboken träffade förresten ett gäng från Tärendö då han var ute och åt sushi. En av farbröderna visade sig vara Charlotte Kallas pappa. Han var visst rätt upprymd, om man säger.