När de största internationella dopingskandalerna briserar brukar en svensk från Enebyberg skickas ut i strålkastarljuset för att hantera ärendena. Professor Arne Ljungqvist har blivit något av en symbol för idrottens antidopingkamp. I jämförelse kan hans tid som ordförande för Centrum för idrottsforskning eller som prodekanus för Karolinska institutet förefalla lite grå och ospännande. Men då har ni inte hört storyn om GU-77.

Regeringen sa Grattis via idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Internationella Olympiska Kommittén (IOK) genom en videohälsning från president Jaques Rogge. Bland skaran av gratulan- ter märktes även professor Theodore Friedman, världsledande genforskare och medlem av World Anti Doping Agency (Wada) samt det internationella friidrotts- förbundets (IAAF) ordförande Pierre Weise. För att nu bara nämna några av alla de celebriteter som fanns på plats bland laxsnittar och krustader på Radis- son Waterfront Hotel i centrala Stockholm. Föremålet för uppvaktningen hade nog förstått att han inte skulle behöva fira sin 80-årsdag ensam. Men detta?
Påtagligt rörd lyssnar Arne Ljungqvist till alla värmande ord. Att han är idrotts- världens okrönte antidopingkung har denna dag – om inte förr – blivit tydligt manifesterat, inte minst genom instiftan- det av ”The Arne Ljungqvist Anti-Doping Foundation” som bland andra regeringen och Karolinska institutet står bakom. Men hur började allt egentligen? Och hur såg spelet bakom kulisserna ut när några av de största dopingskandalerna chockade världen? I denna öppenhjärtiga intervju blickar Arne Ljungqvist tillbaka på sin 40 år långa kamp mot dopingmissbru- ket inom idrotten och bjuder dessutom på detaljer som tidigare inte nått ut till allmänheten.

–Och där står en journalist och frågar mig om jag kan bekräfta att Ben Johnsons A-prov var positivt. Hur han lyckades ta sig in på hotellet är än i dag en gåta för mig. Säkerheten på hotellet var nämligen rigorös, med tanke på vad som hände i München 1972.
Journalisten ombads lämna hotellet omedelbart. När solen nästföljande morgon gick upp över staden Seoul rankades Ben Johnson alltjämt som världens snabbaste människa. Några timmar senare hade den titeln ändrats till något i stil med världens mest omoraliska människa. Massmedierna plockade fram krigsrubrikerna. Det talades om idrottens förestående död. Panik utbröt i de innersta friidrottskretsarna. –Då sa IAAF:s ordförande Primo Nebiolo, du får ta den här presskonferen- sen. Jag kände mig som en amerikansk president där jag stod med ett hav av mikrofoner framför mig. Det snackades om sabotage, om folk som varit i provtag- ningsrummet som inte skulle ha varit där. Men det var bara att ge raka besked och förklara hur procedurerna går till i de här sammanhangen.

 Det är något Arne Ljungvist fått göra många gånger sedan dess. Det är nämli- gen han som brukar skickas fram i rampljuset då dopingskandalerna briserar i den stora idrottsvärlden. Skälet är att det helt enkelt saknas personer med veten- skaplig bakgrund i de stora internationella idrottsförbunden och organisationernas beslutande styrelseorgan. Vem som ska axla den rollen den dag Arne Ljungvist väljer att tacka för sig kan man fråga sig. Men i platsannonsen bör det förmodligen stå något i stil med: ”Sökes: Person med gedigen erfarenhet av styrelsearbete på internationell nivå, gedigna idrottskun- skaper o c h med vetenskaplig bakgrund.” Ja, ni hör själva. Urvalet med merite- rande sökande lär minska för varje bisats. Antalet personer med kombinationen styrelseproffs, före detta elitidrottare och professor i medicin på sin CV är lätt räknade. Det var de även i början av 1970-talet då Arne Ljungqvist inledde sitt nu 40-åriga korståg mot doping inom idrotten. Givet var det då inte på något sätt att han skulle ge sig in i det ”råttbo” som han liknat det internationella antidoping-arbetet vid. När det i början av 1970-talet uppstod en vakans i Svenska Friidrottsförbundets styrelse hade han inte haft någon kontakt med idrotten på över tio år. Han upptäckte snabbt att det pågick ett missbruk av läkemedel med syftet att höja den fysiska prestationsförmågan. Ett faktum han med sin medicinska bakgrund inte kunde acceptera. Arne Ljungqvist stod med andra ord inför ett vägval.

Hemma i Sverige började Arne Ljung- qvist tålmodigt bygga upp en antidoping- organisation. När han 1975 valdes in i Riksidrottsstyrelsen var det, som han själv uttrycker det, mycket för att ”städa upp i detta träsk”. Något nämnvärt antidopingarbete existerade inte, vare sig i Sverige eller utomlands, frånsett IOK:s relativt blygsamma insatser. Frågan är om han hade orkat fortsätta sitt arbete om han då förstått att han rustade för ett fyrtioårigt krig som pågår än i dag med allt skarpare ammunition.
–  Jag var med och tog initiativ till att anabola steroider förbjöds inom idrotten 1974. Den första steroidkontrollen genomförde vi under friidrotts-EM i Helsingfors 1974. Då var steroiderna förbjudna sedan ett halvår tillbaka. Men arbetet befann sig då fortfarande på försöksstadiet och metoderna var inte tillräckligt avancerade för att avslöja eventuella fuskare.
Endast tre laboratorier – i London, Köln och Montreal – analyserade doping- prov från tävlingsidrottare. IOK jobbade främst med att ta fram ett fungerande regelverk på området. IAAF och trion Ljungqvist, Becket och Donicke kom att bli drivande i det internationella antido- pingarbetet. Efter ett par år i Riksidrotts- styrelsen tog Arne Ljungqvist, som då också blivit ordförande i Svenska Frii- drottsförbundet, initiativ till att doping- tester skulle utföras inom den svenska friidrotten.
–  Det blev ett jäkla liv på de aktiva! Hur ska vi då kunna konkurrera med andra länder, menade man. Under en resa med det svenska friidrottslandslaget cirkulerade i planet en skrivelse med krav på min avgång. Det blev ett stort hallå i pressen, som vid den här tiden i huvud- sak stod på de aktivas sida.

Fallet Linda Haglund
Ett smärtsamt minne förstås. Och det skulle komma fler besvikelser. Sprinter- stjärnan Linda Haglunds dopingprov som togs på hemmaplan 1981, visade sig innehålla spår av anabola steroider. Dopingklimatet på den tiden var dock ett annat och många tog parti för Haglund, som med sina framgångar och charme- rande personlighet hade löpt rakt in i svenska folkets hjärtan. Trettio år senare krossade en annan svensk sprinterstjärna svenska folkets hjärtan efter ett positivt dopingtest. Men då blev folkets dom hård. Inställningen till doping hade förändrats radikalt i samhället. Affären Linda Haglund kom att bli en lång process som gick ända upp till IAAF:s styrelse. Haglund stängdes av från allt idrottande under 18 månader. En dom som utlöste kraftiga reaktioner, inte minst i pressen. Arne Ljungqvist kunde konsta- tera att stadens gator och torg tapetserats med löpsedlar där han själv och dåva- rande ordföranden i friidrottsförbundet, Hans Holmér, båda fanns med på två stort uppslagna bilder. Mellan bilderna ring- lade sig en tydligt markerad spricka. Den spricka som därefter skulle uppstå mellan Ljungqvist och tidningen Expressen skulle bli ännu djupare. – De drev en befängd konspirationsteori som kortfattat gick ut på att jag skulle ha medverkat till Linda Haglunds doping för att sedan sätta dit henne. Jag förkla- rade tydligt i tidningen hur hanteringen av ett dopingärende går till. Reporterns enda svar var: Ljungqvist har tagit till sin specialitet – att ljuga”. Då ringde jag upp dåvarande chefredaktören Bo Strömstedt och sa att jag inte kunde acceptera detta. ”Vi ska minsann gå till botten med det här”, svarade han. Jag svarade honom att det skulle vara väldigt bra om man gjorde det.
Förtal, ansåg en god vän som rekom- menderade honom att vända sig till advokat Leif Silbersky. Arne Ljungqvist klev upp på advokat Silberskys kontor med frågan: ”Ska man verkligen behöva tåla det här?”. Silbersky, som hade satt sig grund- ligt in i fallet, gick några vändor fram och tillbaka på sitt kontor och höll följande monolog:
Är detta förtal? Ja, tveklöst.
Skulle vi vinna målet? Ja, tveklöst. Ska vi ta upp målet? Nej.
Att vinna juridiskt i en domstol är en sak. Att vinna i en av kvällspressen arrang- erad folkdomstol något helt annat, menade Silbersky. Case closed, med andra ord.
Arne Ljungqvist hade fått en snabbkurs i mediekunskap.

Från U-68 till H-77
Det var i slutet av 1960-talet och föränd- ringens vindar blåste över världen. De kom från vänster och hotade att blåsa bort den sittande makten varhelst den nu fanns. Nu var det dags att förändra utbildningsstruk- turen i landet. Universiteten skulle omor- ganiseras och ges nya uppgifter. Bland mycket annat skulle sjuksköterskor ges möjligheter att bli läkare genom att gå en förkortad läkarutbildning. Utbildningsmi- nister Olof Palme förslag till nyordning var radikalt. U-68, som utredningen hette, maldes i de politiska kvarnarna i nio års tid för att slutligen landa i högskolereformen H-77. Det kom att bli en livligt omdebatte- rad reform som bar omkring på spräng- stoff. Nu skulle det nämligen en gång för alla göras upp med elitismen i universitets- världen. Och vad kunde vara mer elitistiskt än klassiska specialuniversitet som Karo- linska institutet och Kungliga tekniska högskolan?
– Det bestämdes att både KI och KTH skulle skrotas som fristående högskolor. Enligt H77 skulle de istället inordnas under ”Högskolan i Stockholm” där de skulle bli två vanliga yrkeslinjer bland andra. Förslaget väckte stor uppståndelse och eftersom jag då var prodekanus på Karolin- ska institutet så ingick jag i en delegation som skulle uppvakta dåvarande utbild- ningsministern Jan-Erik Wickström i ärendet, säger Arne Ljungqvist. Det var en mycket kompetent, men också djupt oroad, delegation som begav sig mot Mynttorget för att rädda Sveriges akademiska flaggskepp. Börje Uvnäs, forskningschef, Sune Bergström, rektor och sedermera Nobelpristagare i medicin och prodekanus Arne Ljungqvist gick alla upp med en klump i magen kombinerat med en strimma hopp. Men utbildningsmi- nister Wikström förklarade snabbt att ansträngningarna tyvärr var förgäves. Beslutet var redan taget tillsammans med socialdemokraterna innan valet. Det var helt enkelt kört, sa ministern.
–  Med det beskedet lämnade vi departe- mentet. Men nere på Mynttorget förkla- rade Sune att sista ordet ännu inte var sagt. Att det nog skulle ordna sig till slut, trots allt. Jag trodde att han försökte muntra upp oss i största allmänhet. Men det skulle visa sig att det fanns en räddningsplanka.
Och den var…?
–  Nobels testamente. Det visade sig att Nobelprisets statuter inte medgav en sådan förändring. Det var anledningen till att förslaget till slut fälldes. Slutet gott, allting gott då? Ja, på Karolinska institutet och Kungliga tekniska högskolan kunde man äntligen andas ut.
Men H-77 skulle istället komma att skörda ett annat offer –Gymnastik- och idrotts- högskolan, GIH.
– GIH skrotades och blev till ”Linjen för lärarutbildning” vid Lärarhögskolan i Stockholm. Forskningen vid GIH fördes över till Karolinska institutet och det uppstod en del märkliga effekter. Strax efter att förslaget klubbades igenom gick P-O Åstrand i pension. På den tiden var det till professorstiteln även knutet tjänster och forskningsresurser. Nu uppstod situationen att KI fick ompröva P-O:s professur och då kom man fram till att man redan hade ett tiotal professurer inom fysiologiområdet. KI ville därför
styra över den professuren till genetik-och AIDS-forskningen som ju var ett växande forskningsfält vid den tidpunkten.

Idrottshögskolan återuppstod
Reaktionerna på GIH lät inte vänta på sig. Protesterna ledde till slut till att dåva- rande idrottsministern Ulf Lönnqvist ordnade så att GIH fick behålla sin professur mot att KI fick en extra tjänst för AIDS-forskning. Men åt beslutet att GIH inte längre existerade som en fristå- ende högskola kunde varken han eller någon annan göra något. Det skulle dröja många år innan GIH återuppstod. Man kan dock fråga sig varför det varit så tyst kring detta för den idrottsvetenskapliga världen så graverande faktumet?
– Förklaringen är att det idkades civil olydnad på GIH, så saken kom aldrig riktigt ut till allmän kännedom. Dåva- rande rektorn Stina Lundgren fortsatte till exempel att kalla sig rektor vid GIH. Kampen för att GIH åter skulle bli en högskola fortsatte under hela 1980-talet, men regeringarna var kallsinniga. Det skulle dröja ända till 1990 innan modera- ten Karin Falkmer i en riksdagsmotion tog upp GIH:s öde. Och mot alla odds, genom en röstteknisk sinkadus, klubbades förslaget igenom och GIH återskapades som en fristående högskola. Blott ett par år senare, 1992, tog Arne Ljungqvist tjänstle- digt från Karolinska institutet och blev rektor för GIH under fyra års tid. Eller rättare sagt, han blev rektor för Idrottshög- skolan i Stockholm. Namnet GIH accepte- rades inte längre av regeringen och forsk- ningen knöts till Karolinska institutet.
Det var en kämpig tid för såväl GIH som Arne Ljungqvist. Han suckar lätt:
–  Jag hade att arbeta mot ett departe- ment vars politiska struktur gjorde att GIH:s återskapande ständigt motarbetades. Det var en besvärlig arbetsmiljö, även efteråt. Tjänstemännen var ju fortfarande kvar.
Går det att dra några lärdomar från den här tidens händelser?
–  Att det är lätt att riva ned något som har byggts upp under lång tid. H77 fick konsekvenser för GIH och svensk idrottsve- tenskap i decennier efteråt. Jag skulle vilja påstå att det varit en bidragande faktor till att vi tappat mark gentemot andra länder inom idrottsforskningen. När andra länder rustade upp så monterade vi istället ned.
Du har även varit ordförande för Centrum för idrottsforskning. Hur ser du på förutsättningarna för att bedriva idrotts- forskning i Sverige 2011?
–  Ett forskningsområde stimuleras av att det finns medel att söka. Annars söker sig duktiga forskare till andra fält, som exem- pelvis cancerforskningen, och då finns risken att den svenska idrottsvetenskapen sakta tynar bort. Det finns ju ett anslag från regeringen och RF men det rör sig fortfa- rande om ganska små pengar, så det problemet lever den svenska idrottsforsk- ningen fortfarande med. Helt klart så behövs det mer resurser.
Och lösningen är?
–  Den rimliga lösningen måste vara att RF förklarar för regeringen nödvändighe- ten av att idrottens forskningsresurser stärks. Riksidrottsförbundet har all anled- ning att trycka på så att de ekonomiska villkoren förbättras.
Kampen för större resurser till den svenska idrottsforskningen går vidare, även om ansvaret numera främst vilar på den nuvarande CIF-ordföranden Per Nilssons axlar. Men i striden för en renare idrott är det alltjämt Arne Ljungqvist från Eneby- berg som är Sveriges representant på de stora internationella scenerna.

© Idrott & Kunskap