Vilka länder dominerar i olika idrottskategorier- och varför? Den sistnämnda frågan tarvar ett komplext svar eftersom många faktorer spelar in. I&K kan här presentera unika data över en av parametrarna som tveklöst har stor betydelse- ländernas forskningsnivå i de olika OS-idrotterna. I&K´s mångårige medarbetare professor HC Holmberg djupborrar här i ett samband som gått under radarn- fram tills nu.

I&K: Sammanställningen visar vilka länder som tog flest medaljer (från vänster till höger) i respektive disciplin på Sommar-OS Tokyo 2020. Några reflektioner?
 – USA har toppat den Olympiska medaljtabellen på fem av sex Olympiska sommarspel sedan 1996. De två största idrotterna avseende möjliga antal medaljer på OS i Tokyo var friidrott och simning där de aktiva tävlade om 147 respektive 105 medaljer (totalt 23 procent av alla medaljer). I kontrast till de stora idrotterna tävlar flera av de olympiska idrotterna endast om 6–9 medaljer. Samtidigt finns möjlighet för enskilda idrottare att ta flera medaljer – exempelvis simmarna Caeleb Dressel från USA (5 guld varav 3 individuella), Emma McKeon (4 guld och 3 brons) respektive Kaylee Mc Keown (3 guld och 1 brons) från Australien.
Om man grupperar idrotter i olika kluster tävlade kampsporterna brottning, judo, boxning, fäktning, karate och taekwondo sammanlagt om 222 medaljer (21 procent av det totala antalet medaljer) medan akrobatik-sporterna gymnastik (akrobatisk och rytmisk samt trampolin), simhopp, skateboard, konstsim, sportklättring och surfing gjorde upp om 108 medaljer (10 procent). Betydligt färre antal medaljer fördelades i de nio lagsporterna (basket (lag + 3x3), baseboll, fotboll, handboll, landhockey, rugby, volleyboll (lag + beach) och vattenpolo där idrottarna sammanlagt tävlade om 54 medaljer (det vill säga hälften av medaljerna inom ”akrobatik”).

USA är välkänt dominanta inom friidrott med totalt 26 medaljer åtföljda av Kenya (10) och Jamaica/Polen (9). Medan USA är framgångsrika i de flesta av friidrottens grenar tog Jamaica samtliga sina medaljer på sprint och Kenya på löpdistanser från 800 meter upp till Marathon. I simbassängen var USA och Australien de mest framgångsrika nationerna med 30 respektive 20 medaljer medan Storbritannien och Nederländerna var starkast i cykeldisciplinerna med 11 respektive 10 medaljer. 
Inom klustret ”kampsport” dominerade Ryssland och Japan (26 respektive 22 medaljer) åtföljda av USA med 13. I ”akrobatik” (gymnastikens olika discipliner, simhopp/konstsim, sportklättring, surfing och skateboard) var Kina mest framgångsrika med 25 medaljer (25 procent av medaljerna inom detta kluster) före Japan och USA (14 och 13 medaljer vardera). Kina var även mest framgångsrika i ”racket”- (bordtennis, badminton och tennis) respektive ”precisions”-klustret (bågskytte och sportskytte) med 13 respektive 22 medaljer. I lagsport firade Frankrike triumfer med 6 medaljer fördelade mellan basket, handboll, volleyboll och rugby, tätt åtföljda av Ryssland och USA med 5 medaljer vardera.

Länderna som dominerar forskningen i OS-idrotterna(se tabellen nedan)
Den vänstra delen av tabellen visar ranking (1-3; 1 = flest) avseende de nationer som vunnit flest antal medaljer (oavsett valör) under OS i Tokyo 2020 (per idrott). Den högra delen av tabellen visar vilka länder som dominerar forskningen i de olika OS-idrotterna (det totala antalet vetenskaliga publikationer publicerade i engelskspråkiga tidskrifter. Sökningen är gjord i vetenskapliga databaser).
För landskoder se: http://www.landskoder.se/index.php?alla=landskoder

I&K: Tabellen indikerar även vilka länder som publicerar flest idrottsspecifika forskningsartiklar. Några reflektioner?
 – Denna jämförelse är intressant och baseras på idrottsspecifika artiklar som publicerats i vetenskapliga engelskspråkiga tidskrifter. Östblocket publicerar fortfarande inte så mycket på engelska (i huvudsak på deras hemspråk) medan flera av de asiatiska länderna (exempelvis Kina) har en ökad grad av vetenskapliga publikationer i engelskspråkiga journaler.
Topp 3 inom tillämpad idrottsforskning i sammanställningen är 1) USA, 2) Storbritannien och 3) Australien (också placerade 1, 3 och 6 på IOC:s medaljranking). Därefter följer Spanien, Frankrike, Italien och Brasilien.
Inom forskning på friidrott dominerar USA (1:a i friidrottens egen medaljliga med 26 guldmedaljer i Tokyo) följt av Storbritannien (som efter placeringarna 3, 8, 4 och 6 i friidrottens medaljtabell på de fyra senaste sommar-OS denna gång hamnade först på 24:e plats med 6 medaljer; Sverige kom på 10:e plats). Idrottsmiljöerna i Kenya och på Jamaica vilar delvis på andra traditioner men är på olika sätt influerade av kunskap inom träningslära som genererats i Europa och USA.  Inom den traditionellt kunskapsdrivna idrotten simning återfinns samtliga toppnationerna USA, Australien och Storbritannien även i världstoppen avseende forskning.

I kampsport finns inte något uppenbart samband mellan att ett land genomför betydande idrottsspecifik forskning och sportslig framgång. Forskningslistan toppas av Polen med publikationer inom brottning, fäktning, karate och judo följt av USA (enda topp 3-nation med mer betydande forskningsaktivitet inom området), Storbritannien och Brasilien (karate och judo). Ryssland och Japan saknas av nationerna på Topp 3. Avseende forskning i akrobatikgrenarna så dominerar USA följt av Kina, Kanada, Storbritannien och Tyskland. Även här saknas Ryssland och Japan. Det enda klustret där Kina toppar både antal medaljer och forskningsaktivitet är i inom racketsport. I lagsport toppar USA både antalet medaljer och mer idrottsspecifika forskningspublikationer. Vidare visar den traditionellt starka lagsportnationen Spanien (medaljer i fotboll, handboll och vattenpolo men med ett ”bakslag” i basketens två discipliner) och Australien (medaljer i landhockey, beachvolleyboll och basket) på betydande idrottsforskning inom området. Frankrike och Ryssland saknas på topp-3 avseende antalet forskningspublikationer.

Sammantaget finns några intressanta samband mellan OS-resultat och idrottsspecifik forskning men svagare mönster noteras i vissa andra grenar/kluster. Jämförelser är även svåra att göra i några idrotter på grund av mörkertal kring hur mycket av ett lands forskning- och utvecklingsarbete som publicerats i engelskspråkiga tidskrifter.
Generellt finns ett starkare samband mellan idrottsspecifik idrottsforskning och resultat i Olympiska vinteridrotter jämfört med sommaridrotter. Kanske är detta relaterat till vilka länder som är framgångsrika och att flera av vinteridrotterna är relativt komplexa med inslag av till exempel utrustning där både större kunskapsprång och ”marginal gains” är möjliga att nå.

I&K: Denna sammanställning utgår från forskning som genomförts specifikt på olika idrotter. Samtidigt vet vi att mycket av internationell forskning är inriktat mot mer generella frågeställningar. Reflektioner?
 – Det stämmer. Det finns olika vägar att nå kunskap – eget forsknings- och utvecklingsarbete, att vara en del av ett internationellt forskningsprojekt och/eller att på olika sätt ta del av andras kunskap (”copy-and-paste”). Genom litteratur och internet/sociala medier delas i mycket större omfattning än tidigare kunskap, forskningsfynd och praktiska exempel på hur olika idrottare tränar. Att genomföra eget FoU-arbete kostar mer och tar längre tid – samtidigt som resurspersoner, tränare och aktiva som är involverade i processen får goda lärdomar och erfarenheter som inte går att läsa sig till.
I de flesta nationers idrottssystem finns en fördel att visa upp en kunskapsdriven verksamhet och individer som är med i internationella forskningsmiljöer. På så sätt får de även del av ny kunskap som kan användas i verksamheten.
Länder från Skandinavien på Topp 3 inom idrottsspecifik forskning är Sverige (ridsport (dressyr och banhoppning) och segling), Danmark (fotboll och handboll) och Norge (handboll). Vid motsvarande analys på Olympiska vinteridrotter har Norge och Sverige en starkare position.
 
Sverige och Danmark har en stark idrottsvetenskaplig tradition att undersöka specifika frågeställningar och problemområden snarare än att utgå från idrotten. I några länder är det mer av en mix mellan dessa båda modeller (exempelvis Storbritannien) och i vissa finns en mer uttalad inriktning att forskningen (med statliga pengar) utgår från idrotten för att vinna medaljer (en viss del av detta arbete publiceras – en del hålls hemligt).
Noteras bör att Sverige saknar mer specifik idrottsforskning i de flesta Olympiska sommaridrotterna med få svenska forskare rankade bland de internationellt ledande. Noterbara initiativ för att förbättra detta är delar av SOK:s nya FoU-satsning samt RF:s initiativ att tillsammans med några svenska lärosäten och med idrotten samfinansierade doktorandtjänster genomföra mer idrottsspecifik forskning.

I&K: Australian Institute of Sports brukar ju nämnas som något av en förebild när det gäller mer tillämpad idrottsforskning. Storbritannien är ett annat exempel som satsat mycket pengar på denna typ av forskning. Finns det några
ytterligare länder som har flyttat fram sina positioner här?
 – USA:s forskningsaktivitet har en stark koppling till deras universitetsidrott och sina Olympiska utvecklingscentra. Storbritannien är traditionellt starka inom Idrottsvetenskap. Australien som tidigare ansetts vara ”role model” inom kunskapsdriven mer specifik idrottsutveckling har på senare år omgrupperat till att arbeta mer decentraliserat. De har dock tyvärr tappat en del kapital jämfört med tidigare vilket försämrat deras möjligheter – något som kanske nu kommer att ändras i och med att de ska arrangera sommar-OS i Brisbane 2032.

Nya Zeeland med 4,9 miljoner invånare har haft en imponerande Olympisk utveckling. Under de senaste 20 åren har de stark idrottsspecifik forskning inom bland annat kanot/rodd och rugby i tillägg till forskning på mer allmänna frågeställningar av relevans för prestationsidrott. Lisa Carrington är landets mest framgångsrika Olympier med 6 olympiska medaljer i kanot varav 3 i Tokyo. Deras idrottssystemet karaktäriseras av en stark finansiering, uttalad infrastruktur med nationella prestationscentra och välutbildade coacher med fokusering på ett begränsat antal idrotter. Landet har haft en spännande utveckling från OS i Sydney 2000 (4 medaljer varav 1 guld; #46 på IOC:s ranking) till 20 medaljer på OS i Tokyo (varav 7 guld; #13).
 Asiatisk idrott (främst Kina och Japan) är på väg uppåt med stora investeringar i infrastruktur och importerade experter från ”västlandet” (bland annat Magnus Kjellberg som arbetar med de japanska simmarna). För första gången vann Asien mer än 25 procent av den totala andelen OS-medaljer. Noterbart vann värdlandet Japan hela 27 guldmedaljer, den största förbättringen som ett land på topp-6 gjort under perioden 1996–2020.
I Europa är Ungern (9,8 miljoner invånare) ett intressant exempel med bra tränarutbildning och ett uttalat samarbete mellan tränare och akademin. De vann 20 medaljer i 9 olika idrotter med goda resultat i bland annat kanot med 6 medaljer.

I&K: Om du skulle ha makten: hur skulle du då lägga upp strategin för att göra Sverige starkare inom kunskap för att flytta fram positionerna internationellt inom idrott?

1. Fortsätta med att undersöka mer grundläggande frågeställningar och problemområden med att etablera nationella kunskapsnoder inom vissa prioriterade kunskapsområden. I Norge finns (samfinansierade av stat och lärosäte) fyra forskningscentrum – inriktade på Barn & Ungdom, Prestationsidrott, Teknologi/Anläggning och Idrottsmedicin.
2. Ge extra stöd till forskare och studenter som vill fördjupa sig i mer tillämpade idrottsspecifika frågeställningar. Utifrån elitidrottsperspektiv är det en fördel om detta görs i idrotter med medaljpotential och/eller idrotter där ny kunskap har stor möjlighet till att överföras till andra idrotter. En produktiv akademisk forsknings- och utvecklingsmiljö innehåller välmeriterade seniora forskare, ambitiösa post-doktorala forskare/doktorander och vetgiriga studenter som vill framåt. Helheten ökar sannolikheten att lyckas.
3. Etablering av nationella centra i vissa utvalda idrotter/eller kluster av idrotter med en kreativ utvecklingsmiljö där tränare och elitaktiva arbetar tillsammans med välutbildade resurspersoner. De norska framgångarna med Warholm, Blummenfelt och Ingebrigtsen har tydliga samband med tränare/ledare i samspel med kompetenta resurspersoner. Det är en fördel om centra/utvecklingsmiljöerna har närhet till akademisk miljö typ Nationellt Vintersportcentrum i Östersund.
4. Förstärka satsningen på tränarutbildning som genererar nya tränare, ”översättare” mellan forskning och praktisk tillämpning samt nya forskartalanger. Kunskap ökar sannolikheten till bra utveckling och resultat.
5. Förmå våra större idrottslärosäten att avsätta mer resurser för att satsa på prestationsidrott. 

© Idrott & Kunskap