I den allmänna debatten hör man tvärtom ofta utövarna själva, eller deras tränare, slå fast att: ”Toppidrott är ingen hälsokur”. Detta ofta sagt i samband med att idrottaren själv råkat ut för en skada. Men frågan om elitidrott är hälsosamt eller skadligt är komplex.
Till att börja med finns ett stort antal kategorier idrotter med olika skadestatistik och skadepanoraman. Bilden förändras beroende på vad som studeras: lagbollspel, uthållighetsidrotter, kampsporter och precisionsidrotter är några exempel med vitt skilda riskmoment ur skadesynpunkt. Sedan kan man förstås alltid diskutera vad som kännetecknar en hälsosam människa? Bör till exempel en före detta tävlingsidrottare med alltjämt god kondition och muskelstyrka, låga blodfetthalter och ett starkt skelett – men med en lindrig artros – kategoriseras in under epitetet ”Offer för elitidrotten”? Svaren på en sådan fråga kan väl egentligen endast individen själv svara på.
Som det mesta här i livet är det en fråga om hur man definierar och tolkar olika förhållanden och förutsättningar. Något som i hög grad även gäller i vetenskapliga sammanhang. Det går att finna stöd i forskningen för att elitidrott är något ohälsosamt. Men även företrädare för den motsatta ståndpunkten kan referera till adekvata forskningsresultat. I slutändan handlar det om att väga för och emot. Var och en får bilda sin egen uppfattning utifrån befintlig information.
Vad säger då forskningen?
Hårfin gräns
En fråga med stark laddning är huruvida ätstörningar är vanligare inom tävlingsidrott jämfört med bland allmänheten? En annan fråga gäller om det finns en speciell idrottsanorexi eller inte? I en amerikansk studie från University of Vermont fick 174 kvinnor svara på en enkät om ätstörningar och fysisk aktivitet. I gruppen ingick följande kategorier: tävlingsidrottare, de som på gym eller annat sätt tränar på egen hand, samt fysiskt inaktiva personer. Enligt resultaten har de som tränar i högre utsträckning symptom på ätstörningar jämfört med de som är fysiskt inaktiva. Den amerikanska forskargruppen menar därför att det är viktigt att tränare och fystränare är medvetna om detta faktum.
Men låt oss nu komplicera, eller kanske snarare nyansera, bilden om anorexi inom idrotten en aning. För ett antal år sedan kom det nämligen en svensk avhandling om menstruations- och ätstörningar där hela de svenska OS-trupperna från år 2002 och 2004 medverkade. Och resultaten där går rakt emot vad de amerikanska forskarna slog fast och styrker därmed inte heller förekomsten av den omtalade ”kvinnliga idrotts-triaden” (ätstörningar, menstruationsstörningar, urkalkat skelett). Tvärtom är huvudbudskapet i doktor Magnus Hagmars avhandling att svenska olympier har en helt normal andel kroppsfett och en bentäthet som är bättre än befolkningsgenomsnittet.
Visst fanns det bland de 223 olympierna även de som hade osunda viktstrategier och tendenser till ätstörningar. Dessa representerade nästan uteslutande idrotter där en låg kroppsvikt anses vara fördelaktigt. Men tvärtemot vad som tidigare uppmärksammats visade det sig att det där var männen – inte kvinnorna - som hade anledning att fundera över sitt ätbeteende. Så vad ska man då tro? Är larmrapporterna om en kvinnlig idrottstriad bland elitidrottare överdrivna? Och är ätstörningar mer utbrett bland idrottsutövare jämfört med de som inte tränar?
I den nämnda avhandlingen är det helt klart att det saknas stöd för förekomsten av en kvinnlig idrottstriad. En tolkning av resultaten är att det inbyggt i elitidrotten finns en självsållningsmekanism. De som inte håller sig inom de medicinskt hälsosamma ramarna faller helt enkelt bort på vägen. De som ofta har en negativ energibalans – de vill säga de förbrukar mer energi än vad de tillför kroppen – och från tid till annan hamnar i nedbrytande (katabola) tillstånd klarar inte av att prestera i den hårda internationella konkurrensen. Det finns onekligen en logik i en sådan tanke. Men balansgången mellan de tillstånd där prestationen förbättras och de där den istället sjunker – eller i värsta fall slutar med skador eller avhopp från idrotten – kan många gånger vara hårfin. Ett exempel på detta är de kenyanska långdistanslöparna. Där har forskning visat att många av dem periodvis har en negativ energibalans. Medvetet val eller inte?
Om detta vet vi inget, men att det innebär att löparna då minskar i vikt är ingen vågad gissning. Och en lägre kroppsvikt leder till minskad energiåtgång under löpningen (förbättrad löpekonomi). Men en person som under en längre period har en negativ energibalans kommer knappast prestera bättre. Risken är tvärtom stor att han eller hon drabbas av olika medicinska problem. Så skillnaden mellan formtoppning och sjukhusbesök kan i ett sådant sammanhang vara hårfin. Men om resultaten från KS-studien gäller för elitidrotten i stort så tycks det likväl som om de allra flesta toppidrottarna klarar av balansgången. Så tänk om det i själva verket är tvärtom – att diverse osunda beteenden, som ätstörningar, framför allt återfinns längre ned i idrottshierarkierna och på gymmen?
Den uppfattningen kan sägas få stöd i en amerikansk undersökning på studenter som läste idrottsnutrition. Resultaten där visar att risken att drabbas av ätstörningar är större hos dem som deltar i oorganiserade träningsaktiviteter jämfört med i den organiserade tävlingsidrotten. En förklaring kan enligt den amerikanska forskargruppen vara att ett vanligt motiv för att träna på gym är en önskan att gå ned i vikt eller att skulptera kroppen enligt rådande skönhetsideal. Det är också väl känt att isolering är ett vanligt beteende hos personer med stört ätbeteende. Att då träna på egen hand, utan någon form av support, kan alltså vara en riskfaktor.
De som tränar i en idrottsförening däremot har, åtminstone på lite högre nivå, ofta tillgång till experter som fysiologer, psykologer och nutritionister. Något som är betydligt mindre vanligt på lägre nivåer eller för dem som tränar själva på gym. Noterbart även från denna studie är att det inte främst var de kvinnliga idrottsstudenterna som var i riskzonen för att utveckla ett stört ätbeteende – utan de manliga.
En av pionjärerna när det gäller forskningen om ätstörningar inom idrotten är Jorunn Sundgot-Borgen vid Norges Idrottshögskola. Hon har, i likhet med KS-studien, visat att förekomsten av en kvinnlig idrottstriad är låg – 4,3 procent hos de norska kvinnliga tävlingsidrottarna jämfört med 3,4 procent i den norska befolkningen. Det ska dock tilläggas att kategorin ”anorexia athletica” – som inte finns med i de allmänna diagnoskriterierna för anorexia – inte ingick i resultaten. Det enda som skiljer anorexia athletica från kriterierna i den allmänna manualen (DSM-IV) är att i idrottsvarianten saknas begreppet ”störd kroppsuppfattning”.
I nästa del tittar vi närmre på hur olika idrottskategorier påverkar kroppen och hälsan.
© Idrott & Kunskap